Om det är någonting jag inte har i min kropp när det gäller studenten, så är det skam. Det är inte så att jag tycker det är en speciell dag eller något annat freaky, min intressenivå för hela grejen vore ickeexisterande om det inte vore för att det är helt socialt accepterad att förvänta sig förjävla massa presenter. Jag tänker inte ens vara med på utspringet, och nej, jag tänker inte vara med på champagnefrukosten för då ska jag sova thank you very much, jag ska vara hemma hela dagen och bara ta emot presenter. Min önskelista (jomen självklart har jag skrivit en önskelista, jag är bara alltför medveten om den generella människans dåliga smak. Jag vill inte ha ett strykjärn från Rusta) liknar lite en sån önskelista som människor som gifter sig skriver, grundat på den enda sådana jag har sett, men det ser i dagsläget inte ut som att jag kommer få en chans att gifta mig (om jag inte gör en Sue Sylvester, btw ÄLSKAR Santanas nya storyline. Jag skulle inte säga nej till henne om man säger) så jag kräver av världen att ha förståelse. Jag konfirmerade mig inte heller, var redan i unga dagar djupt oreligiös och helt utanför den sociala grupp som kunde ha grupptryckt mig till att göra det för att… varför dom nu gör det, ha sex på läger? Dom historierna har man ju hört. Hade även fortfarande någon slags moral vid denna tid, så jag ville inte göra det för presenterna – vilket jag tar som att jag fortfarande har dessa icke emottagna presenter till godo. När man tänker positivt blir livet så sweet, baby.
