Jag har inte ett dugg dåligt samvete över att jag inte får ens en ynnest av detsamma dåliga samvete när jag väldigt obvious ger folk vid bussen The Eye och förmedlar dom min avsky inför… jag vet inte riktigt vad, slutade gå till min psykolog för ett tag sen. Jag har anknytningsproblem, hon började komma för nära, vad mer kan jag säga. Det hela är rätt tragiskt. För övrigt så gillade inte mitt ex när jag utövade denna hobby så det är ju bra att vi inte är ihop längre. Förhållanden kräver överlag så mycket social kompetens, det är inte klokt egentligen. Utanför förhållanden behöver iaf inte jag den. Överlag när jag är lite judgery blir folk helt tokiga och säger att jag är oempatisk och skit. Men alltså, jag vill ju inte vill bli överempatisk – det är ju jobbigt att vara empatisk och om man ska vara sjukt empatisk hela tiden orkar man ju inte så länge och ba avskärmar sig, det blir ju inte bra. Jag jobbar därför lite efter “haren och sköldpaddan”-tesen här, jag tar inte ut mig för mycket i början. Fatta vad empatisk jag kommer att verka sen när alla andra blivit för deprimerade av andras misär för att bry sig, då kan jag finnas där och verkligen *förstå* hur det känns att ha dålig smak/inga pengar/whatever.
